Min grej: Gitarristen Robert Pehrssons väg till det perfekta ljudet
I intervjuserien Min grej: gitarristen och sångaren Robert Pehrsson, känd från Dundertåget, Death Breath, Necronaut och Imperial State Electric – och sedan i höstas ledare för egna bandet Robert Pehrsson’s Humbucker, som släppte en av fjolårets bästa rockplattor.
Tidigare intervjuer i serien: “Spelpappan” Jimmy Wilhelmsson. Sweden Rock Festivals Martin Forssman.
På lördag spelar de på den stora hårdrockfestivalen Getaway i Gävle – händelsevis med Digitalt-bloggens författare som basistvikarie – och jag passade på att fråga Robert om hans favoritpryl under ett rep. När han inte skruvar på sin raggarbil, en Plymouth Duster, skruvar han ständigt på ett ännu bättre gitarrljud, och har kanske hittat hem nu…
Vilken är din tekniska favoritpryl och varför?
– Min favoritpryl är tveklöst min senaste gitarrpedal. Den är customtillverkad efter mina behov och är egentligen tre pedaler i en: en tubescreamer, en boostpedal och ett delay. Jag sjunger i mitt band och gör de flesta av solona, så jag behövde något för att förenkla för mig då vi spelar live. Jag kontaktade Magnetic Effects och tillsammans diskuterade vi fram exakt vad jag var ute efter. Vi tittade på de prylar jag använder live och lyssnade även på separata gitarrspår från skivan.
Grundkurs för er som inte är rockmusiker eller gitarrister vara på sin plats:
Ibanez Tube Screamer är en legendarisk effektpedal av overdrive-typ som ger ett varmt ljud i stil med gamla rörförstärkare, och den har blivit en egen kategori och klonats av många. Ljudet lämpar sig extra bra för blues och rock och originalet användes bland annat av Stevie Ray Vaughan. En boost ger som det låter extra volym för att ett solo eller melodislinga ska gå fram ordentligt, och ett delay är ett eko, vanligen med en rad inställningsmöjligheter för att förändra ekots hastighet och karaktär.
Berätta lite mer om fördelarna med att ha flera effekter i en box, och vilka speciella behov du hade?
– Tubescreamern har alla de vanliga inställningsmöjligheterna och har en egen on/offknapp. Den är alltid på, men inte för att ge mig mer dist (jag har overdriven på noll), utan för att den tajtar till ljudet och ger min förstärkare, en Marshall JMP, en knuff i mellanregistret. Boosten har volym, gain, bas, diskant och en midrange-knapp. Den sistnämnda är baserad på en MXR Bass Octave som jag av en slump märkte fungerar utmärkt till solon...
Stopp, stopp, stopp! En baspedal alltså, som vanligen används för att dubblera den ton som spelas en oktav ned?
– Ja, men om man skruvade bort all oktaveffekt fick man en makalös midrangeboost som ger dig ett ljud snarlikt till exempel Brian Robertson, Michael Schenker, Jimmy Page eller varför inte Ace Frehley. Ja, precis det ljud jag gillar. Det finurliga är att när man trycker på boosten för ett solo, då startar även ett delay på samma knapp. Delayet har alla vanliga inställningsmöjligheter såklart och man kan även ställa det på noll om man så vill. Allt är naturligtvis helt analogt. Den här pedalen är jag ensam om att äga, vilket är kul och den kommer stanna med de övriga pedalerna på mitt bord för en lång tid framöver.
Har du någon annan teknikpryl som du använder mycket?
– Min senaste pryl är en padda som jag använder jag för att läsa tidningar och böcker. Jag har den också när jag mekar, dels för att läsa manualer, dels finns också en massa bra appar för att konvertera amerikanska mått till svenska. Sedan spelar jag även in demos på den.
