Det svåra med Kickstarter
Det lät för fint för att vara sant. Nioåriga Kenzie ville ingenting hellre än att programmera spel, inte minst för att visa sina kaxiga bröder att de hade fel när de sa att hon aldrig skulle klara det. Med sin mammas hjälp startade hon en insamling på Kickstarter för att åka på ett läger där deltagarna skulle få skapa ett eget rollspel. Hon behövde 829 dollar.
Genomslaget blev enormt. På kort tid fick insamlingen in 10 000 dollar. Så kollade någon närmare på det hela och kom fram till att mamman i fråga var stenrik, hänger med Warren Buffett och borde ha haft råd med de 829 dollarna själv. “En bluff”, skrev en bloggare. Själv har hon svarat på anklagelserna här.
Det hela är ganska fånigt. Om inte Kenzie är en helt uppdiktad person så finns det inte förvånande att även en välbärgad förälder ser en poäng i att hennes barn får känna att de själva kan dra in pengar. Många ser hellre att deras barn säljer kakor för att få ihop till klassresan även om de skulle kunna betala ur egen ficka. Filtrera detta genom en bisarr, dollarstinn 10-talsvärldsbild och resultatet kan mycket väl bli en Kickstarterkampanj. Dessutom – om mamman verkligen är mångmiljonär, vore det värt besväret att dra in tiotusentals dollar på det mest cyniska vis man kan tänka sig?
Ändå är det bara den senaste i en rad av små Kickstarterskandaler. För ett tag sedan summerade en flitig givare resultatet för de projekt han hade stöttat. Av 17 bidrag gav sju utdelning. Det behöver inte vara representativt, men visst är det slående att inte ens belöningar i form av ett klistermärke dök upp på 18 månader.
De två händelserna kan tyckas olika, men det finns ett gemensamt drag: Man vet inte alltid vad man ger pengar till. Avsändaren är ofta mer eller mindre okänd, syftet eller produkten likaså.
Frågan är vad ens roll är när man lägger in pengar.
- Är man en vanlig kund? Nej, för man betalar för en produkt som inte finns. Allt för många ser Kickstarter som e-handel med lång leveranstid. Det finns alltid risk för att projektet inte blir av, vilket man måste acceptera.
- Är man då investerare, någon slags riskkapitalist i liten skala? Nej, för man får inget ägande i företaget. Allt man lovas att få är en produkt, eller i vissa fall bara ett tack.
- Kanske är man en välgörare som öppnar plånboken för något behjärtansvärt? Många upplever det nog så, men i själva verket förbjuds välgörenhet i Kickstarters egna riktlinjer.
Det finns helt enkelt inget enkelt sätt att beskriva rollen. Som givare får man sätta sig in i både Kickstarters modell – och framförallt: Börja granska personen eller företaget bakom en kampanj, oavsett om det är en amerikansk, eventuellt svinrik mamma eller ett gäng elektronikentusiaster som vill bygga en gps-sändare för hundar.
/Linus (@LinusLarsson)
