icon
icon
< Tillbaka
reportage | Publicerad 19 februari 2013 10.13

Peter Sunde: ”De kan inte ta min själ”

Han är dömd till fängelse och jagas av kronofogden för en skuld på tiotals miljoner kronor. Men Peter Sunde ångrar sig inte. För Café berättar The Pirate Bays ena grundare om sin trassliga uppväxt, det kringflackande livet utomlands och bråken med sina forna kollegor.

****

Vårt samtal avbryts av blåljus och sirener. Peter Sunde rycker till.

En ung kille på en alldeles för snabb moped sladdar in på parkeringsplatsen. Hack i häl en tjutande civil polisbil. Mopedkillen ger upp och bromsar in precis bakom den silverfärgade bmw Sunde körde oss hit i. Polismännen kliver ur med bister uppsyn. Samtidigt spottar parkeringsautomaten ut vår biljett.

Vi börjar röra oss tillbaka mot bilen. Sunde tvekar.

– Jag stannar nog här, säger han.

– Jag vet inte riktigt, men jag tror att jag kan vara efterlyst.

Sunde har parkerat bmw:n ett par meter bort. Den tillhör hans mamma. Mannen bakom världens mest ökända piratsajt har ingen egen bil. Ingen egen bostad heller för den delen. Alla hans ägodelar ska beslagtas av kronofogden för att betala av det miljonskadestånd han är skyldig musik- och film­industrin. Därför har han helt enkelt fått vänja sig vid att leva utan.

Att Sunde inte vet om han är efterlyst låter konstigare än det är. En cell på Västerviksanstalten väntar på honom. Mer än så vet han inte. Inte vi heller. Kriminalvården berättar inte för utomstående hur det ligger till i ärendet, och Sunde gör så gott han kan för att inte nås av besked.

Kanske har han fått ett brev som berättar för honom när han väntas infinna sig på fängelset. Kanske har polisen ringt på hans ytterdörr när han varit bortrest. Han har inte brytt sig om att kolla.

– Jag har inte så mycket förtroende kvar för att saker ska gå rätt till i mitt fall. Händer det så händer det, men jag tänker inte vara behjälplig med att göra saker sämre för mig själv, säger Peter Sunde.

Vi sneddar åt andra hållet, bort från polisbilen.

Kassetbandet med korslagda ben var på 80-talet den brittiska musik­industrins symbol mot kopiering. Fildelnings­rörelsen har sen gjort den till sin egen.

The Pirate Bay firar tioårsjubileum i år. Många av oss har använt sajten någon gång, för att enkelt och snabbt ladda ned en film eller en låt. Peter Sunde har vigt nästan en tredjedel av sitt 34-åriga liv åt att hålla den vid liv. Han har provocerat, diskuterat och debatterat, mot Hollywoods nöjesmonopol och för ett öppet internet fritt från vad han menar är upphovsrättsindustrins strypgrepp.

För två år sedan förlorade han. Hovrätten dömde honom och de andra inblandade i The Pirate Bay till fängelse och samman­lagt 46 miljoner kronor i skadestånd. Brottsrubriceringen var medhjälp till brott mot upphovsrättslagen.

Vi är i Malmö för att få ställa den klassiska sportfrågan: Hur känns det? Sunde har lovat att svara. Men nu vill han äta lunch. Klockan är tolv och nästa anhalt är den veganska kinakrogen runt hörnet.

– Den drivs av en sekt. De är helt galna. Men maten är god, säger han.

Några minuter senare är lunchen serverad. Sunde äter sojakött i sichuansås, vege­tariska vårrullar och råris. Vi pratar om Gottfrid Svartholm Warg och Fredrik Neij, två av hans medåtalade i Pirate Bay-fallet.

Hovrättens dom hösten 2010 blev kulmen på en av internetålderns mest omskrivna historier. Berättelsen om de svenska piraterna som pekade finger åt Hollywood hade gjort Peter Sunde, Gottfrid Svartholm Warg och Fredrik Neij till megakändisar. De hade rest världen över, fotograferats av magasinet Vanity Fair och retat gallfeber på filmbranschens jurister med sin kaxiga attityd. ”Det är vår uppfattning att ni vänligen bör sodomera er själva med teleskop-batonger”, skrev Gottfrid Svartholm Warg till filmbolaget Dreamworks. Brevet publicerades på The Pirate Bay.

Ofta kallades de tre killarna för hjältar. Andra gånger för grovt kriminella. Alltid framställdes de som ett tätt sammansvetsat kompisgäng, beslutna att förändra världen.

 

”Vi kunde knappt vara i samma rum. Förutom när vi jobbade med The Pirate Bay. Då fungerade allt.”

 

Faktum är att de avskyr varandra, åtminstone enligt Peter Sunde.

– Gottfrid och Fredrik kunde kalla mig för feministfitta. Vi klarade knappt av att vara i samma rum. Förutom när vi jobbade med The Pirate Bay. Då funkade allt.

Peter Sunde Kolmisoppi föddes 1978 i Uddevalla. Hans mamma arbetade som personalkonsulent, hans pappa som resemontör. Hans äldre bror Mats Kolmisoppi är i dag prisbelönt författare.

När Peter var åtta år gammal skilde sig föräldrarna och barnen flyttade till Norge med sin mamma. Kort därefter blev hon allvarligt sjuk. Hon drabbades av psykoser och vanföreställningar.

– Vi flyttade hela tiden. Det var hennes sätt att hantera det. Hon trodde att allt blev bättre om man flyttade, säger Sunde.

Uppväxten präglades av mammans sjukdom, säger han. Familjen bytte bostad lika ofta som mamman bytte läkare. Ingenting tycktes hjälpa.

– Hon blev felmedicinerad och misstrodd. Man brydde sig inte så mycket, kanske för att hon var kvinna och ensamstående med två barn.

Kanske var det i kontakterna med sjukvården hans politiska engagemang föddes. Sunde är i dag uttalad socialist. Han debatterar gärna miljö- och rättvisefrågor. Frustrationen i att se sin mamma gå hjälplös ledde honom till en grundläggande slutsats:

– Är man inte rätt människa får man ingen hjälp, säger han.

I tonåren hoppade Sunde av gymnasiet. Han började arbeta som it-konsult. På kvällarna hängde han i hackarkretsar på nätet och deltog i den växande fildelnings­kulturen. Filmer och musik bytte händer på slutna servrar tillgängliga för inbjudna.

Han fick anställning på Siemens, som utvecklar it-system för sjukvården. En vän hade övertygat honom att tacka ja.

– Om du gör ett bra jobb så innebär det att en eller två personer extra överlever, hade han sagt.

Verkligheten var mindre glamorös. 2003 arbetade Sunde med ett system för registrering av patienter på sjukhus. Han säger att han hade hört talas om hur fingeravtryck redan användes, och hur det fått papperslösa invandrare att bränna bort sina fingertoppar på kokplattor för att inte upptäckas och  utvisas när de sökte vård (ingen av de experter på norsk asylrätt Café pratat med säger sig känna till det Peter Sunde beskriver). Nu sattes han att arbeta med ett system som skulle bygga på ögonskanning. Framför sig såg han hur flyktingar skulle peta ut sina ögon med kniv för att klara sig undan deportation. Han protesterade.

– Det blev en massa gnäll. Jag fick stämpeln som negativ och svår att jobba med.

Sunde och advokat Peter Althin i Stockholms tingsrätt, februari 2009.

Samma år kom han i kontakt med Fredrik Neij, via gemensamma vänner på nätet. Fredrik behövde hjälp med att driva sitt nya projekt, en fildelningssajt som så småningom skulle byta namn till The Pirate Bay, men innan dess behövdes en del tekniska buggar redas ut. Peter Sunde tackade ja, läste på, och insåg att han hade hittat hem.

The Pirate Bay föddes ur Piratbyrån, en löst sammansatt grupp som argumenterade för fri delning av kultur och för ett öppet internet. Tankarna var inte unika, men Piratbyrån lyckades med konststycket att göra piratkopieringen rumsren. Fildelning handlade inte om gratis film och musik, sa rörelsen, utan om allas rätt till ett fritt och öppet internet. The Pirate Bay var en praktisk manifestation av de idéerna, en slags gränslös databank där vem som helst kunde ladda upp eller ned vad som helst. Retoriken sveptes i en estetik med pirater och dödskalleflaggor.

– Det var som att resa i Asien och träffa någon från sin hemstad. Det här var folk som delade mina åsikter och som förde en diskussion, säger Sunde.

Han blev den som förde projektets talan i offentligheten. Det berodde mest på att ingen annan var intresserad.

– Fredrik är dyslektiker. Gottfrid förstår själv att han inte fungerar med andra människor.  Så jag började svara på mail och säga vad jag tyckte.

Tre år senare, den 31 maj 2006, stövlade poliser in i datahallen vid Globen där servrarna som drev The Pirate Bay fanns utplacerade. Utrustningen kopplades ur och fraktades bort. Gottfrid Svartholm Warg och Fredrik Neij togs in för förhör.

Tillslaget blev början på det segdragna åtalet mot sajtens tre huvudmän och finansiären Carl Lundström.

I februari 2012 avböjde Högsta domstolen att ta upp hovrättens dom. Fängelsestraffen och skadeståndet på sammanlagt 46 miljoner kronor slogs fast.

Ångrar Peter Sunde någonting?

Jo, en sak.

– Jag borde inte ha litat på att Gottfrid skulle kryptera sin hårddisk. Bevismaterialet kom från den. Han jobbar ändå med kryptering, men jag borde ha sagt åt honom. Annars hade jag inte gjort någonting annorlunda.

Sunde kommenterade tingsrättens fällande dom i en video på nätet: ”I OWE U 31 000 000 SEK.”

Numera är Peter Sunde oftast på resande fot. Han är en eftertraktad föreläsare – några veckor innan vi ses talade han på en konferens i Beirut. Tidigare under hösten var han inbokad i Malaysia, men fick ställa in på grund av magsjuka. Han tillbringar mycket tid med vänner i Berlin och med sin flickvän i Gdansk. Företaget Flattr, som han grundade för ett par år sedan men i dag inte har något formellt ägande i, tar upp en del tid. Pirate Bay har han inte haft med att göra på flera år, säger han. Någon fast bostad har han inte, utan byter lägenhet titt som tätt.

– Det har väl blivit ett slags livsstil. Jag är inte så knuten till platser längre. Världen blir mindre på alla sätt, säger Sunde.

Kanske finns andra skäl till nomad­livet. Skadeståndet som hänger över Sunde innebär i praktiken att det blir svårt att slå sig till ro. Köpa lägenhet eller bil är bara att glömma – kronofogden skulle omedelbart beslagta sådana tillgångar, och sälja av dem för att betala film- och musik­industrin.

– Men bara i Sverige, påpekar Sunde.

Med ränta uppgår skadeståndet i skrivande stund till drygt 75 miljoner kronor. Det delas ”solidariskt” – det heter faktiskt så – mellan de fyra dömda. I praktiken innebär det att kronofogden tar pengar där de finns, oavsett om alltihop skulle komma från en av de dömda.

Peter Sunde slår ut med händerna när skulden kommer på tal, till synes lika oberörd som inför fängelsetiden.

– Jag tror ändå inte på den amerikanska drömmen, att bli miljardär och köpa lyx­bilar. De flesta i den värld jag kommer från har stora csn-skulder och lever ganska knapert ändå. Egentligen är det lättare att vara skyldig 100 miljoner än 100 000 kronor, för då slutar man inbilla sig att man ska kunna betala. Jag kan inte stressa upp mig och få magont över det. Att träffa botten gör att jag känner mig ganska fri. Jag kan aldrig bli löneslav.

Interna mail som redovisas i polisens förundersökning berättar att The Pirate Bay ska ha kunnat dra in närmare 20 miljoner kronor om året.

Men Peter Sunde, Gottfrid Svartholm Warg och Fredrik Neij har insisterat på att de knappt tjänade någonting. De få kronor som rullade in gick till drift, underhåll och bandbredd.

Det är svårt att tro dem. The Pirate Bay var och är en av världens mest välbesökta webbsajter. Den är också belamrad med annonser, som någon rimligen betalar för. Men faktum är att ingen lyckats hitta några pengar att tala om. Åklagare Håkan Roswall nöjde sig med att hävda 1,2 miljoner kronor i annonsintäkter i sitt åtal – småpengar sett till sajtens storlek. Kronofogden har, trots att flera år gått sedan den domen, knappt fått in någonting.

 

”Fredrik är dyslektiker. Gottfrid förstår själv att han inte fungerar med andra människor.  Så jag började svara på mail och säga vad jag tyckte.”

 

Det ska sägas att de dömda varit allt annat än tillmötesgående. Fredrik Neij och Carl Lundström försattes i personlig konkurs under sommaren 2012. Gottfrid Svartholm Warg flydde Sverige och bosatte sig i Asien. Fredrik Neij likaså.

Planerar även Peter Sunde att lämna landet? Han ger inget rakt svar på frågan.

– Jag tänker inte ändra på mitt liv för det här, säger han.

Däremot kan han prata i timmar om oförrätterna: Om domare som umgås med lobbyister. Om polismannen som först utredde The Pirate Bay och sen fick jobb hos Warner. Om hur filmbolagens skadeståndskrav byggde på uträkningar tagna ur luften. Om hur medier spridit lögner.

– I en perfekt värld skulle Europadomstolen säga ”dra åt helvete” till upphovsrättslobbyn och sätta dem i fängelse.

Två veckor innan vårt möte var Peter Sunde på väg ut genom svängdörrarna på Malmös flygplats när han såg ett bekant ansikte. Tomas Norström, tingsrättsdomaren som hade fällt honom tre år tidigare. Sunde sprang ikapp och började anklaga honom för korruption.

Tomas Norström minns mötet.

– Han frågade om jag var mutad, om jag hade fått löneförhöjning med anledning av domen. Jag svarade nej, säger Norström.

Domaren var stressad. Planet skulle snart lyfta och han letade efter sin biljett för att hinna till incheckningen medan han försökte bemöta påståendena.

Sunde står fast vid vad han sa. Ungefär likadana låter de flesta av svaren på våra frågor. Arga, upprörda och förorättade. Det enda Peter Sunde aldrig medger är att någonting känns jobbigt. Aldrig ledsen, pressad eller orolig. Aldrig några tecken på svaghet eller tvekan, trots att de senaste årens cirkus skulle kunna få vem som helst att ligga sömnlös. Åtminstone släpper han inte fram några sådana signaler. Inte än.

– Det kanske kommer sen. I morgon eller om några år. Men jag blir mer och mer säker på min sak. Jag blir förbannad.

Kanske ska man tolka det som att Sunde inte unnar sina motståndare – som vid det här laget innefattar polisen, Hollywoods advokater och domare som Tomas Norström – att se honom må dåligt.

– För mig handlar det om att de inte kan ta min själ. Jag vet vad mina åsikter är, jag vet att jag står för dem. Även om jag skulle bli inlåst någonstans så är det ju inte jag som har gjort fel, för jag förtjänar inte något straff. Därför har jag lätt att vara förbannad. Jag ska inte vara ledsen. Jag ska inte känna ångest.

Medgrundarna Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm Warg, juni 2006.

Hösten 2008 höll det på att rinna över. Peter Sunde var på semester på Island när hans mobiltelefon ringde. En tv4-reporter ställde frågor om obehagliga bilder på The Pirate Bay. Fotografierna kom från obduktionen av två mördade barn i Arboga, en av det årets största nyhetshändelser. 

Sen dök nyheten upp: ”Fildelningssajten The Pirate Bay har lagt ut polisens förundersökning på internet så att vem som helst kan ladda ner den. Bland annat visas flera bilder på de mördade barnen.”

I rapporteringen som följde ändrades bilden av Sunde. Från en spjuveraktig, kaxig utmanare av underhållnings­branschen till en känslokall exploatör av en ofattbar tragedi.

Nu var i och för sig inte rapporteringen helt korrekt. The Pirate Bay hade inte lagt ut bilderna på nätet, det hade någon av sajtens användare gjort. Att få tag på fotografierna hade varit enkelt: Tingsrätten lämnade ut hela förundersökningen som offentlig handling åt vem som helst som bad om det. Vad sajtens ägare däremot hade gjort var att vägra ta bort filen som gjorde att den kunde spridas vidare.

Först svarade Sunde på journalisternas frågor. Han pratade om att han inte skulle ha åsikter om vad andra valde att ladda upp, om att det inte var konstigare än att man kunde hitta suspekt material på Google. The Pirate Bay spelade samma roll, argumenterade han. Den gav sina användare möjlighet att sprida material, och lade sig inte i vad materialet bestod av.

Skulle bilderna från Arbogamorden inte ha varit offentliga så borde de ha hemligstämplats av åklagaren, upprepade han om och om igen. Det gick sådär.

– Jag sa vad jag tyckte trots att jag förstod att det var medialt självmord.

Snart började diskussionen handla om att händelsen riskerade att slå undan benen för offentlighetsprincipen. Hur ska samhället våga vara öppet när folk beter sig så ansvarslöst? Justitieministern öppnade för ny, strängare lagstiftning som skulle sekretessbelägga känsliga dokument. Plötsligt utmålades The Pirate Bay och Peter Sunde som ett hot mot just det han högaktade: öppenhet och informationsfrihet.

– Det blev ett riktigt drev. Vi har aldrig varit utsatta för det, förutom i den frågan.

Droppen kom när Sunde gick med på att delta i svt:s Debatt. Hans krav var att slippa diskutera Arbogabilderna. Framför allt vägrade han att ställas inför en traumatiserad familj när han skulle försvara sitt beslut, vilket han lovades inte skulle hända. På plats i studion var löftet bortblåst. En av de inbjudna gästerna var pappan till de mördade barnen.

Kort därefter förklarade han att han skulle sluta prata med medier. ”Nu är jag trött på det här”, skrev han i ett numera raderat blogginlägg.  ”Min respekt för media har försvunnit, jag förstår inte vad som har hänt.”

På sätt och vis fick han rätt. Janne Josefsson, då programledare för Debatt, gick ut med en offentlig ursäkt. Ett år senare slog en statlig utredning fast att bilderna aldrig borde ha gjorts offentliga från början. Någon lagändring behövdes inte – det var åklagaren som hade tabbat sig.

Upprättelsen betydde en del. Stöd från folk på nätet, ofta främlingar han aldrig hade pratat med tidigare, betydde mer.

– Vi får supporterbrev dagligen från hela världen. Folk är supertacksamma, vilket är jävligt peppande. Tänk på att vi inte är Britney Spears som har en pr-konsult och säljer posters. Det är folk som uppenbarligen bryr sig.

 

”Det är lättare att vara skyldig 100 miljoner än 100 000. Då slutar man inbilla sig att man ska kunna betala.”

 

Sedan Gottfrid Svartholm Warg greps i Kambodja och fördes till Sverige har hans mamma fått mängder med brev som uttalar sitt stöd för hennes son, berättar Sunde. Detta trots att han inte bara väntar straff för inblandning i fildelnings­sajten. Ovanpå domen har misstankar om allvarliga data­intrång, bland annat mot Skatteverket, lagts.

– Hon har fått tusentals brev. Jag blir glad när hon får se hur positivt det Gottfrid har gjort har påverkat människor.

Sunde och de andra bakom The Pirate Bay har lyckats med mycket. De har fört frågan om internetfrihet långt upp på samhällets agenda. De har blivit berömda och skakat om underhållningsbranschen. I eu-valet sommaren 2009, ett par månader efter tingsrättens fällande dom mot The Pirate Bay, fick Piratpartiet 7,1 procent av svenska folkets röster. Flera av de som då var aktiva i piratdebatten har i dag framskjutna positioner i den akademiska världen. Andra har gjort sig ett namn på den uppblossande debatten, men utan att omsätta sin kritik i kod och handling.

Sunde pekar på en punkt till vänster om honom på bordet.

– Här står de, säger han med hänvisning till film- och musikbolagen.

Han pekar på en punkt en bit åt höger.

– Och här står typ Lawrence Lessig.

Den amerikanska juridikprofessorn Lessig är känd för sin upphovsrättskritik. Det har gjort honom berömd och till en nestor för de mer intellektuellt lagda i piratkretsar. Han argumenterar för att internet har ritat om spelplanen så drastiskt att vi måste se annorlunda på ägande av och rätt till information. Precis det som The Pirate Bay har gjort i praktiken.

Sunde pekar långt bort i andra änden av lokalen.

– Då vill jag stå där borta någonstans för att dra diskussionen åt det hållet.

Långt utanför alltså, till skillnad från de andra tyckarna. Juristerna, debattörerna, journalisterna och författarna som har blandat sig i upphovsrättsfrågan. De som får lön, får sälja böcker, ta betalt för föreläsningar.

Peter Sunde åkte på ett gigantiskt skadestånd och dömdes till fängelse. Vi frågar honom om han tycker att det känns orättvist. Han är tyst en stund innan han svarar.

– Samtidigt är det jag som får kärleksbrev. Får ni det?

 ****

Text: Daniel Goldberg och Linus Larsson

Foto: Karl-Johan Hjertström

 

Gilla oss på facebook

Annons

12 Kommentarer

Kommentera inlägget

*

Annons