Annons

Digitalt
Mats Rydström skriver om allt nördigt och nytt i teknikvärlden för Café.

 

Hi-Fi-special: Digitalt ljud för dummies

Digitalt ljud utgörs av tre komponenter som bestämmer dess kvalitet. Samplingsfrekvens som mäts i kHz eller kilohertz, upplösning som mäts i datatermen antalet bitar och huruvida ljudet sparas förstört eller oförstört.

Samplingsfrekvensen på en cd-skiva är 44,1 kHz, det vill säga att det 44 100 gånger per sekund finns information om hur ljudet ska låta i vid den lilla tidpunkten. Upplösningen på en cd-skiva är 16 bitar, vilket innebär 65 536 (2 upphöjt i 16) olika sätt som den lilla ljudpunkten kan låta. Tillsammans bildar dessa faktorer förenklat – tid och precision – musiken du hör.

I en inspelningsstudio används oftast 48 kHz och 24 bitar, det vill säga att ljudet registreras 9 % fler gånger per sekund än på cd, men med 256 gånger så stor noggrannhet.

Den tredje faktorn är hur det hela lagras. I en mp3-fil tas olika mängder ljud bort för att uppnå en bra balans mellan utrymme och ljudkvalitet. Detta ljud är borta ur filen för alltid.

I en flac-fil kan man lagra ljud utan denna destruktiva komprimering och ändå komma ned i filstorlek, och det är ofta flac-filer som säljs med bättre än cd-kvalitet, till exempel upp till 192 kHz och 24 bitar – som ofta anges som måttstock på ultrabra, digitalt ljud.

pono_small

Neil Youngs Pono-projekt beskriver att den sistnämnda bästa sortens ljud innehåller 30 gånger mer information än en ”vanlig” mp3:a.

Ljudet blir bättre, om det sedan är ändamålsenligt eller något som stora massor kommer att vilja betala extra för är en helt annan femma. Vi återkommer till Pono vid ett senare tillfälle.

Dela
Tweeta
 


DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Laddar