icon
icon
spel | Publicerad 22 april 2015 12.14

Bloodborne och 10 spelklassiker som drivit oss till vansinne

bloodborne

Bloodborne är ett nytt, våldsamt och extremt svårt PlayStation 4-spel som släpptes i slutet på mars, i vilket Cafés spelskribent med förnöjelse dött en hel del – vilket med dagens mått är ovanligt.

De senaste tio åren har spel (liksom musik och film) designats efter minsta motståndets lag. Alla ska kunna känna att de får en prisvärd upplevelse, och ingen ska behöva känna sig kränkt av alltför svåra spelmonster, komplicerade ackordföljder eller intriger. Det är givetvis idioti, och befriande att Bloodborne nu kommer med lite nya utmaningar.

Att promenera igenom ett spel och mosa på skjutknappen ger ingen tillfredsställelse. Och det kan du sannerligen inte i dessa 10 supersvåra klassiker från spelhistorien.

* * *

1. Börja om från början!

ghosts_n_goblins

Ghosts ‘n Goblins (1986)
Nintendo

Klassiskt plattformsspel av svårast möjliga slag där huvudpersonen, Sir Arthur, skulle befria sin prinsessa från Satan. Om man, trots att Arthur bara tålde två slag, väl kom till slutet och klarade spelet så blev man ändå tvungen att spela om allt på en ännu svårare nivå! Det första var bara en ”illusion” som Satan retade dig med. Frustrerande!

 

2. Ologisk prinsessjakt utan stopp

zelda_II_the_Adventure_of_link

Zelda II: The Adventure Of Link (1988)
Nintendo

Svårigheten i Zelda-seriens andra spel låg dels i att spelets utmaningar och pussel var så långsökta, dels i att ens framgångar inte sparades. Det var bara att lämna Nintendot på och hoppas att det inte blev strömavbrott, eller att en klåfingrig förälder skulle märka det och stänga av. Här är en officiell ”walkthrough”, om du sliter med en av de nutida versionerna.

 

3. Knäckte även dess skapare

flappy_bird

Flappy Bird (2013)
Android/iOS

Supersvårt mobilspel där det gällde att flaxa med en liten ful fågel och undvika alla hinder. Omgärdat av mycket debatt efter att spelskaparen Dong Nguyen drog tillbaka spelet i februari 2014, och hänvisade till den stora press och ofrivilligt kändisskap som drabbat honom. Därefter började folk för sjuka summor sälja begagnade mobiler med spelet installerat. Kultstatusen var ett faktum.

 

4. Bloodbornes svåra föregångare

dark_souls_ii

Dark Souls (2011)
PS3/X360

Bloodborne kommer från japanska From Software, som gjorde spelen Demon’s Souls från 2010, Dark Souls året därpå samt uppföljaren Dark Souls II 2014. Klurig story, oberäkneligt upplägg, svåra fiender och bossar som krävde rätt uppsättning av utrustning, taktik och tålamod.

 

5. Ninjaklassiker som håller än

ninja_gaiden_black

Ninja Gaiden Black (2005)
Xbox/X360

Originalspelen till Nintendos 8-bitarssystem NES var svåra och stilbildande, men även när Ninja Gaiden omlanserades i en serie till Xbox i mitten på 00-talet var de några av de svåraste actionspelen på länge. Ninja Gaiden Black, från 2005, finns fortfarande att köpa till Xbox 360 för 90 kr på marketplace.xbox.com

 

6. Blixtsnabba reflexer ett måste

f-zero_gx

F-Zero GX (2003)
GameCube

Om Sonys liknande WipeOut-spel med svävande rymdracing var oförlåtande för klantig körning var de inget mot Nintendos F-Zero GX, där brutalt blixtsnabb reaktionsförmåga var ett måste.

 

7. Schackspelet som klått mästarna

fritz_chess

Fritz Chess (1982-)
PC

En serie schackspel som i senaste versionen till Windows heter Deep Fritz 14. Redan 1995 vann ett av deras spel över en tidig prototyp av IBM:s berömda schackdator Deep Blue, därefter har andra utgåvor vunnit över eller åtminstone spelat lika mot världsmästare som Vladimir Kramnik och Garry Kasparov.

 

8. Klassiskt knivigt plattformsspel

castlevania

Castlevania (1986)
Nintendo

Ytterligare ett plattformsspel från 1980-talet och framför allt Nintendos 8-bitarssystem, fastän det också fanns till primitiva hemdatorer som Commodore 64 och MSX. Grym musik, fiffig bandesign och åtminstone i första spelet frustrerande svårt.

 

9. Sjung karaoke i en timme

takeshis_challenge

Takeshi’s Challenge (1986)
Nintendo

Endast släppt i Japan under titeln Takeshi no Chōsenjō – och vi har faktiskt inte testat det själva. Takeshi Kitano var skådis och regissör och ska ha hatat tv-spel. Han ville därför jävlas med ungdomen genom att göra ett sjukt svårt spel. Det sägs att spelaren tvingades sjunga karaoke en timme i sträck, låta handkontrollen ligga still i en annan timme, och slå slutbossen tjugotusen gånger för att vinna.

 

10. Alla andra spelare är idioter!

world_of_warcraft_lich_king

World of Warcraft (2005-)
PC/Mac 

Ett spel som ständigt fördummas men som under dess storhetstid bjöd på en hel del utmaningar. Att lyckas spöa den för tillfället svåraste bossen var dock inte det svåraste. Det var att samarbeta med alla andra spelare, som ju kunde vara fullständigt omöjliga att ha att göra med. När de inte gnällde, var på muggen eller bara totalt okontaktbara stod de helst och dog i brinnande eld mest hela tiden.

Mats Rydström

Tack till Böksholm

* * *

Mer om spel:

Svåra Thexder och 2 000 klassiker du kan spela i webbläsaren

De 10 mest efterlängtade spelen 2015

Spela Pac Man på din egen gata, och 9 andra digitala påskägg

Annons
prylar | Publicerad 21 april 2015 09.55

HP:s nya speldator och loggan som väcker oväntat habegär

hp_omen_1

HP har nyligen släppt snygga och starka bärbara datorer som den smidiga 2-i-1-prylen x360 Spectre, vars skärm kan vikas runt och skapa en mängd olika vinklar och användningsområden. Man kan säga att dessa datorer kombinerar surfplattans och laptopens egenskaper.

Har man högre prestandakrav finns också speldatorn HP Omen med 15-tumsskärm, Nvidia GTX 860M-kretsar för spelgrafik och en Intel Core i7-processor som snurrar med 2,5 GHz. Priset startar på knappa 17 000 kronor.

Vid sidan om att vara kompetenta maskiner utmärker de sig genom att skippa den vanliga, fula HP-loggan och i stället skriva ut det traditionella företagsnamnet Hewlett-Packard – i versaler, i metall.

Anledningen är inte helt klarlagd men det är faktiskt jättesnyggt, och ett enkelt sätt att signalera lite mer stil och tradition än vi är vana vid på Windows-datorer.

Här kan du läsa mer om HP x360 Spectre och sex andra nya hybriddatorer av 2-i-1-typ.

hp_spectre_x360

hp_omen_2

 

Annons
ljud, recension | Publicerad 20 april 2015 14.45

Skullcandys nya hörlurar The Grind testade – habilt ljud för en femhundring

skullcandy_the_grind_1

Digitalt testar Skullcandys nya hörlurar, The Grind, som släpptes i slutet av förra veckan. De hamnar i vad som numera anses vara budgetklassen, runt 500 kronor. The Grind är hurtigt formgivna on ear-hörlurar som sitter mycket bekvämt, känns välbyggda och låter drägligt för sin prislapp.

The Grind är definitivt inte lurarna för dig som precis skaffat ett Tidal HiFi-konto, eller har lite extra höga krav på din musik. Snarare en första större hörlur efter att du kastat bort de vita iPhone-snäckorna eller motsvarande.

Bågen är i metall och såväl dess vaddering som hörselkåpornas är mycket bekväm och följsam, på gränsen till att sitta för löst och sladdrigt när man är ute och rör på sig. De är inte praktiskt ihopfällbara men verkar rätt rustika och har löstagbar sladd så lär inte gå sönder i första taget om du har för vana i stoppa hörlurarna i väskan.

Som brukligt finns en liten knapp utanpå ena kåpan för att ta samtal, pausa och starta musiken men tyvärr saknas volymkontroll.

Man får den ljudkvalitet man betalar för. Om du inte ens har ändrat Spotify-inställning från ”normal” (dålig) till ”extrem” (helt okej) och inte är så kräsen så kommer du vara ungefär lika nöjd med dessa som Urbanears Plattan eller WESC Piston. Vilka du ska välja hänger mest på passform, formgivning och musiksmak.

skullcandy_the_grind_2

The Grind låter inte illa, men de har en lite jobbig ljudknuff i det övre mellanregistret som kan göra lång lyssning lite påfrestande om du företrädesvis tycker om musik med elgitarrer. Diskanten är inte krispig, utan diffus men ändå ganska stark medan bastrycket är godkänt men inte så precist som hos dyrare hörlurar.

Däremot är ljudprofilen ganska väl lämpad för modernt producerad dansmusik som får en liten extra skjuts i sången och melodierna. Till exempel lät Giorgio Moroder feat. Sia bra i kollektivtrafiken, utan att tappa mycket mot dubbelt så dyra hörlurar. Men är du en sådan som skruvar upp volymen för att få mer bastryck i huvudet så bör du tänka på hörseln för framtiden och hellre använda den equalizer som trots allt finns i alla musikprogram och mobiler. Den kan också rätta till The Grinds lite skeva ljudkurva.

Sammantaget ändå ett bra köp, på gränsen till ett kap. Urbanears Plattan ADV är dock bara en knapp hundring dyrare och låter lite bättre, eller för all del den trådlösa versionen av dem som kommer i juni och ska kosta 800 kr. Läs mer om dem här!

Annons
öppna kanalen | Publicerad 20 april 2015 11.34

Boken om att göra bort sig på internet och vad som händer sen

Journalisten och författaren Jon Ronson undersöker den moderna, digitala pöbelmentalitetens mekanismer i nya boken So You’ve Been Publicly Shamed – med exempel som Justine Sacco.

Julhelgen 2013 flög hon från New York till Sydafrika, halvvägs i London kvittrade hon ”Going to Africa. Hope I don’t get AIDS. Just kidding. I’m white!”. När hon klev av i Sydafrika var hennes karriär över och hennes liv saboterat av en idiotisk tweet. Trots att hon själv bara hade ett hundratal följare gjorde den henne världsberömd, ökänd och hatad medan hon sov på planet.

Jon Ronson pratar om boken i WTF with Marc Maron – en intervjupodcast som borde ingå i allas basutbud. Lyssna på avsnittet via iTunes här, från minut 9-43, klicka prenumerera och få ett allmänt mer upplyst liv.

Läs mer om Sacco-fallet här, i New York Times, och en recension av boken i samma tidning.

So You’ve Been Publicly Shamed finns ute nu, även att beställa via svenska handlare och som e-bok.

jon_ronson_so_youve_been_publicly_shamed

ljud, recension | Publicerad 15 april 2015 21.10

Test av Sonos-utmanaren Raumfeld – bäst för dig med mycket egen musik

raumfeld_one_S_bookshelf

Av alla olika multiroomhögtalare är Sonos äldst på marknaden, och hittills ganska ohotade – trots den massiva flodvåg av konkurrenter som kommit med start i höstas. Senast i raden är tyska Raumfeld, som lanserades i Sverige för någon månad sedan. Vi har testat deras minsting, One S, och funnit en lovande utmanare – men inte utan förbehåll.

Raumfeld One S kan ungefär jämföras med Sonos Play:1, men är uppåt 40% dyrare med en prislapp på 2 500 kronor, jämfört med Sonos som landar på knappa 1 800 kronor. Det ska dock sägas att Sonos ligger lågt i pris jämfört med många konkurrenter, åtminstone med minsta högtalaren. Raumfeld är i nuläget bäst för dig som bara kör Spotify eller har ett väl uppstyrt och stort eget musikbibliotek, kanske på en USB-disk eller på en nätverksdisk.

Du bör inte heller vara rädd för att köpa grisen i säcken. Raumfeld säljs nämligen bara online, och kan inte testlyssnas, men täcks av en åtta veckor lång returgaranti.

Ljudet är snarlikt Sonos och andra småhögtalare – ganska tungt i basen utan att ta överhanden och offra breda allroundegenskaper. Bra dynamik för mer akustisk musik och utan vidare distorsion förrän på ganska hög volym. Möjligen med aningen sämre diskantåtergivning och – troligen på grund av den fyrkantiga designen – lite sämre spridning i rummet. En annan närliggande produkt storleksmässigt är Marshall Acton, men det är ju en traditionell trådlös högtalare utan multiroom-egenskaper. Sådana vanliga högtalare kan ju också – och det är mycket viktigt att begripa skillnaden – användas direktansluten till en dator med sladd eller bluetooth. Det kan inte en Raumfeld One S, och att lyssna på musik på Youtube, iTunes, Windows Media Player, eller få ut ljud ifrån spel går alltså inte och kräver en annan högtalare eller hörlurar.

Musikspelning sköts från Raumfelds app som finns till iOS och Android, däremot idiotiskt nog inte till datorer, vilket är störande då datorn ger störst kontroll. Tyvärr är de inte ensamma om detta… På datorn kan man dock använda Spotify-programmet och styra med, men en riktig programvara som kan allt som mobilappen vore att föredra.

Denna app är ganska enkel att använda, men saknar Sonos avancerade sökfunktioner och klarar inte att importera spellistor från telefonen. Du kan antingen spela upp telefonens lagrade låtar, Spotify eller ett par andra tjänster som Wimp, Napster och TuneIn. Tidal och Deezer saknas men lär komma efter hand.

raumfeld_one_S_bottom

På högtalarens baksida finns en USB-kontakt där en minnessticka kan anslutas, och vars musik högtalaren och appen snabbt känner igen och kan spela upp. Det går också att ansluta en hårddisk via USB, om du har ett jättebibliotek, men då behöver den ha egen strömförsörjning.

Har du en NAS, en nätverkshårddisk, eller flera, så kan de också läggas till och all musik blandas i appen och sorteras på artist, album, genre mm.

Att köa upp musik, spela slumpmässigt och jobba med spellistor är inte lika enkelt och skoj som i Spotify, men drägligt. Däremot saknas tyvärr funktioner för crossfade och automatisk volymutjämning, och de inställningar som finns i Spotify låses automatiskt och blir obrukbara eftersom systemet använder tekniken Spotify Connect. I praktiken betyder det att appen bara är en fjärrkontroll och högtalaren själv hämtar musiken från internet. Nu är visserligen de flesta sådana funktioner uselt gjorda för alla med musikaliska öron – så kanske hellre inte alls än dåligt genomfört.

Har man knapplås på sin mobil eller padda blir det dock frustrerande att låsa upp stup i kvarten för att justera volym, då inte volymknapparna på sidan av telefonen har någon effekt i låst läge.

raumfeld_one_S_buttons

Ovansidan av högtalaren har dock volymknappar, så det är kanske ett marginellt besvär om den står nära dig. Där sitter också något lite udda: fyra snabbvalsknappar, lite som på en gammal klockradio. De kan programmeras till att till exempel starta en favoritkanal med internetradio, en speciell spellista eller något annat.

Vi fick med en liten dosa som heter Expand, som ska anslutas till din internetrouter för att ge en mer tillförlitlig streamingupplevelse. Den kostar 600 kronor och kan vara en bra investering, särskilt om du tänker skaffa ett multiroomsystem och inte bara en One S.

Expand har två antenner och skapar ett separat nätverk bara för Raumfeld, för att inte riskera några störningar eller kapacitetsbrist som gör att musiken hakar upp sig eller låter illa. På den finns också en USB-kontakt för anslutning av andra enheter, och den kan även driva en extern hårddisk utan egen strömförsörjning. Det går däremot inte att komma åt hårddisken från datorn via nätverket för att lägga till musik, om det är där ditt huvudsakliga bibliotek finns. Då får du koppla in disken till datorn och uppdatera biblioteket med din nya musik.

One S är som sagt företagets minsta enhet och kan kanske ses som en reklampelare för deras mer ambitiösa stereohögtalare Stereo Cubes, M och L, som lät imponerande när vi testade dem snabbt på ett pressmöte. Appen behöver dock bli mer komplett och få fler tjänster och funktioner för att tilltala de som lever utanför Spotifys stora mittfåra.

raumfeld_one_S

Mer om multiroom:

Test av Sonos Play:1 (hösten 2013)
5 system som ger dig trådlöst ljud i hela hemmet